Texttolkat till ”rikssvenska” från original på värmländska skrivna med landsmålsalfabetet
Upptecknat av Sixten Samuelsson 1897 ”Sägner om Sundsjöfinnen”
Institutet för Språk och Folkminnen i Uppsala
Texttolkare: Torgny Låås
Vid Sundsjön i Gustava bodde en finne, som var rik. Han hade en silvergruva och en morgon hade han varit ut och gjort pengar. När han kom in sade han till käringen ”se vad jag har gjort medan du har legat.” ”Tyst”, sade hon. ”Det ligger en karl inne som har varit och letat efter hästar”. Då sade finnen ”visste jag att han hade hört vad jag sade så skulle han inte leva länge”. Men han snarkade så han begick sig. Nu vet man inte var gruvan är fast det är många som har letat efter den. De berättar att det var en vallpojke, som hittade den och då var det bara böraslagg (borrslagg?) i den. Det var en ko som hade gått över stängerna som låg i gruvan och hon blev sittandes fast. När pojken skulle hjälpa den därifrån tittade han ner och då såg han att det glänste. Det talade han om när han kom hem, men sedan var de inte karlar att finna igen den.
Denna finnen han hade, sa de, sänkt ner en brännvinspanna i Sundsjön med pengar i och sade de så säcken han gjorde pengar i. För det kom en karl till en vallkulla åt finnen och sade ”i morgon kommer de och tar finnen för det han gör pengar”, och då gjorde han det. Den pannan skulle vara så svår att ta upp så att det skulle bara vara två tvillingbröder som skulle kunna göra det. Men det skulle vara tyst när de höll på. På en midsommarskväll var det två tvillingbröder som försökte. Och de såg pannan och de började hissa upp den, men när de hade den nästan vid land såg det ut som att den skulle sjunka igen och då sade den ene ”håll i” sade han och då sjönk den till botten.
Elias Jansson, Sadelmakareåsen, Norra Råda
Borta vid Sundsjön är det en udde de kallar för björskalludden och där ska Sundsjöfinnen ha haft sju björnskaller uppspikade.
Detta stället är det äldsta här i Gumma. Det var en finne som hette lasefinne som tog upp det och hade en källa som är så vida beryktad så att de säger att Karl nien (Karl IX) enkommes var här och drack ur den, om det kan vara någon sanning.
Den närmaste granne finnen hade var en finne i Krokberg och han var inte så duktig av sig som de andra utan de säger att lasefinnen och Sundsjöfinnen var och smällde upp honom för det de tyckte att han var i kalvhagen för dem. Gumma, G. Adolf
(Textens ”lasefinne” är ett för mig obekant namn och begrepp. Troligen avses lösfinne som står för en finne utan egen bosättning och som därför är i tjänst hos andra, spec. andra bofasta finnar, T:s kommentar)
Var Sundsjöfinnen kom ifrån det vet jag inte, men väl säger de att när han kom till Gustava tog han sej råg i skäppa att utså vid Ullsberg. Vid torkhuset hade han torkria och därför fick det heta torkhuset. Han skulle ha varit mäkta rik och haft inte annat än sju drängar. Söder om Stor Ul (anm. Stor-Ullen är en sjö i Värmland) hade han rågfall på ett ställe de kallar Hakberget (Hakkaberget). Där mötte han en annan finne som jag tror var från Ekshärad och den vill han köra iväg för han skulle vara i kalvhagen för honom.
Erik i Fjällsberg, G. Adolf
Sundsjöfinnen blev väl stämd till tinget en gång för han gjorde pengar. De ville väl på honom med det att han gjorde inte riktiga pengar. Men när han kom till tinget hade han en skäppa full i pengar och visade för lagmännen och då måste de testa att det var bättre pengar än kronan gör själv.
P. Berg Blomsterbärg G. Adolf
Sundsjöfinnen blev stämd en gång för de sade att han gör falska pengar. Men när han kom till tinget tog han fram en spetieriksdaler och slängde på bordet och frågade lagmännen om det inte var riktiga pengar och det syntes dem och de kunde väl inte annat säga att de var bättre än kronan gör själv, för det var de. När då finnen gick, sade lagman ”nu ska väl finnen ha sina pengar” sade han. ”Nej, de kan ni behålla” tyckte finnen och gick.
Ufvanå. G. Adolf
Några andra av sägnerna om Lång-Kristoffer
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt |
Då Lång-Kristoffer kom hit upp, vandrande genom skog och mark, och anlände till förutnämnda sjö, lade han sig på en djup urholkad sten vid stranden att sova, och drömde att han här skulle bosätta sig. Han vaknade och fick så se sju älgar dricka vid sjön; en av dessa sköt han vid samma tillfälle. Hans beslut rörande den blivande bosättningen var fattat. Då han närmare betraktade omgivningen, fann han trakten passande för de näringar, han förut idkat. Började han så bränna fall vitt omkring, och sådde fallråg, som han burit med sig uti en väska från sin hemort. Rishöjden, belägen i nordöst om Nordmark, ämnade Sundsjöfinnen först ta till sin bosättningsplats, varför han redan huggit timmer på ovannämnda ställe, men han ändrade beslutet på grund av den dröm han hade vid fisket i Sundsjön. Han vände då genast tillbaka till Rishöjden och förstörde timret, på det att ingen annan skulle kunna komma och bygga därav och sålunda göra intrång på honom. Sundsjöfinnen,der skall hafva varit en mäktig man, tålde ej för nära grannskap, varför han körde bort ”Kockagubben” som hade slagit sig ner vid Kock-tjärn, en mil därifrån och, såsom det uppgifves, första odlingen inom Rämens socken. Det senare var den förres ”kalvhage”. (meddelat till Segerstedt av kyrkoherden K.A. Fredén i Rämmen.) Sanningen är förmodligen den att Hindrich slog sig ner öster om Kocktjärn sedan han blivit avhyst från Sundsjön. Vid Kocktjärn fanns senare en ”Kocke-Hindrik” mantalsskriven: Av ett tingsprotokoll från Lagmansting med allmogen i Bergslagen på Filipstads rådstuga den 6 april 1639 framgår nämligen att Christopher vid Sundsjön var närvarande och anklagade en finne ”Hindrich benämnd” för att han hade ”satt sig uppå” Christophers skog och huggit bråtar och fördärvade skogen. Christopher ansåg att Sundsjöhemmanet skulle skadas om Hindrich fick ta upp ett torp där han hade slagit sig ner. Nämnden hade redan gjort syn å platsen och vittnade till Christophers förmån. Tingsrätten dömde Hindrich att ”avstå med sin åverkan” och ge sig därifrån. Om han trotsade domen och högg fler ”bråtefall” skulle han få böta efter lagen. Christopher lär ha yttrat att Hindrich hade satt sig ner utan lov i hans ”kalvhage”. |
|
Maximilian Andersson ”Vandring i Wermlands Elfdal och Finnskogar” Stockholm 1852. ”Sägner och sånger i Gustaf Adolf” |
De, som i denna bygd först röjde skogarna, var finnar. Långe Kristoffer hette en, ´en flykting´ av nämnda folk, vilken år 1550 anlände hit. Hans enda sällskap var hustrun, en lång och stark kvinna. De förde att börja med ett kringirrande liv i skogen och visste sällan om morgonen var de till natten skulle få vila sitt trötta huvud. – Men slutligen fick Kristoffer i drömmen den anvisningen, ´här skall du stanna!´ - Och när han följande morgon stod upp, såg han sju älgar gå fram i vildmarken. Dessa fällde han alla, och hade han och hustrun sålunda nu livsmedel för en lång tid. Sundsjön, i vars närhet den första bostaden nu uppfördes, försåg dem med fisk, och även åkern blev dem omsider en näring. ´Sundsjöfinnen´hade dock, att börja med, ´ej mer råg än han kunde rymma i ett sämskskinn´. Denna ´satte´ han ut och fick år från år rikare skördar. (Kommentar: Lång-Christopher kom i verkligheten först 1617 till Sundsjön.) |
|
Petrus Nordmann Finnarne i mellersta Sverige VI 1888 ”Finnarnes bergsbruk och deras förhållande till bruksägarne! |
En i sägnerna vida beryktad nybyggare var Lång-Kristoffer, hemma från Rantasalmi. Denne, en arg och bister karl, nedsatte sig omkring 1600 i Råda socken och bebyggde Sundsjön. Vid sin ankomst dit, sägs hela hans egendom ha utgjorts av en yxa och en bössa; men hans tillgångar ökades, då han en morgon påträffade en skara av 11 älgar, av vilka han lyckades skjuta fem. Minnet om Lång-Kristoffers jakter fortlevde länge. |
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt, sid 247 (rapporterat av folkskollärare H J Frisk i Sundsjön 1888) |
Lång-Kristofer idkade också jakt i stor utsträckning. Än lever här en man som en gång högg ner det furuträd på vilket finnen brukade spika upp björnskallar. Det var inte nog med de skallar som den djärve jägaren hade spikat upp där. Det fanns personer, fortfarande helt unga, som hade hämtat upp ett fullt kolfa med björnskallar under samma träd. Det hände när de gjorde i ordning botten till en kolmila. |
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt, sid 256 (rapporterat av O Norén i Nordmark) |
Vid Sundsjön stod förr i tiden en tall som kallades ”Björnskalletallen”. Om den berättade de gamla att de hade sett 12 björnskallar fastsatta i den med träkilar. Tallen höggs ner omkring 1827 av torparen Magnus Svensson vid Sundsjön. När det blev känt höll han på att bli uppsagd från torpet för sitt tilltag. |
|
Jeorj Larsson berättar Hagfors Hembygdsförening 1972 Artikelsamling |
På en udde i Sundsjön, den så kallade Björnskalleudden, fanns till för en del år sedan kvar ett par stora tallar där de fällda björnarnas skallar sattes upp. Ingen vågade fälla de stora träden. Det sades att finnens trolldom skulle träffa den som vågade röra dem. Men en dag sattes ändå yxan till roten och de föll med dunder och brak, sägnen till trots. Min sagesman, då en ung pojke, numera bosatt i Hagfors, var med sin morfar som var banemannen. Han har berättat att det fanns över ett hundra hål borrade i de båda tallarna. I hålen fanns björnhår, klor, tänder o s v, troligen något trolltyg för fortsatt jaktlycka. Hålen hade sedan pluggats igen med träpinnar på vilka skallarna hade suttit. |
Kommentar: Björnskalleudden skjuter ut mot nordost från Sundsjöns västra strand.
Från Tavastland i Finland finns skildringar av festmåltider efter lyckade björnjakter. Festerna avslutades med en ceremoni då björnskallen fördes till den fura, eller det troféträd, där den under hedersbetygelser placerades på en avhuggen gren.
Bakom denna sedvänja ligger föreställningen att om björnens huvud bevarades så skulle den återuppstå och tillförsäkra jägaren fortsatt jaktlycka. Genom att visa den fällda björnen heder och respekt skulle den bli vänligt sinnad när den återvände. Förhoppningsvis skulle den söka sig till troféträdet utan att oroa folket i gården eller byn.
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt, sid 244 (rapporterat av skolläraren E. Olbers i Gustav Adolf 1888) |
En gammal sägen är gängse här i orten, att Sundsjöfinnen ägde en silvergruva på något ställe i trakten. Men nu för tiden kan inte någon hitta den igen. Från den gruvan skulle finnen ha tagit upp så mycket silver att han kunde fylla en hel källare. Han tillverkade också penningar av silvret. För den sakens skull blev han åtalad och ställd inför rätta för falskmynteri. Vid tingsbordet visade då ”gubben” upp en hel skäppa silvermynt – mer gedigna än kronans mynt. Han frikändes och gav sig av utan att ta med de uppvisade mynten. Domaren ropade då åt honom och bad honom ta tillvara sina pengar. På det svarade finnen: ”Ta dem du. Jag har flera hemma.” Domaren fick behålla hela penningskäppan och ”gubben” kände inta av någon förlust för det. På gamla dagar lät ”Sundsjöfinnen” sänka ner sitt silverförråd i Sundsjön. Ingen har lyckats få upp det igen trots de ivrigaste efterspaningar. |
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt, sid 248 (rapporterat av folkskollärare H J Frisk i Sundsjön 1888) |
Norr eller nordväst från Sundsjön ligger Gumhöjden. I den höjden ägde Lång-Kristoffer en silvergruva. Ingen nu levande kan visa platsen där den har funnits. Det är en folksägen att ett par tvillingar slutligen skall finna den. Det var ur den gruvan som Lång-Kristoffer fick sitt silver att slå mynt av. Sägnen förtäljer följande händelse: Tidigt på morgonen var Lång-Kristoffer i smedjan och slog mynt. Där hade han också en smälthärd. Senare på morgonen kom han in i stugan bärande skatten i huvudbonaden. Full av belåtenhet visade han sitt arbete för hustrun. Då lade också fram sitt i morgonstunden på spinnrocken utförda verk. Men Lång-Kristoffer hade glömt att en främling fått vila över natten i hans hus. Främlingen hade inte stigit upp ännu utan låtsades sova. Lång-Kristoffer bestämde sig för att döda främlingen så att han inte skulle kunna berätta något. En tjänsteflicka försäkrade emellertid att den resande hade sovit hela tiden varför dråpet aldrig kom att utföras. Var och en avlägsnade sig till sina göromål och främlingen begav sig bort från gården. När han kom i säkerhet yppade han finnens penningtillverkning. Av den orsaken tvingades Lång-Kristoffer fly från Sundsjön. De slagna mynten skall ha blivit nedsänkta i sjön förs flykten. Platsen märktes ut på så sätt att en hästskalle spikades upp i ett träd mitt för gömstället. Enligt ett annat påstående sänktes pengarna vid det stället där Lång-Kristoffer vilade första natten innan hanbeslutade att bosätta sig vid Sundsjön. Mynt, men inte av silver, sägs ha påträffats där och de har varit ganska stora. |
|
Stockholm Antikvariskt-topografiska arkivet Segerstedt, sid 258 (rapporterat av O Norén i Nordmark) |
En gång blev Lång-Kristoffer stämd att infinna sig i Örebro för att han hade präglat silvermynt. Han kom dit och inför rätten nekade han inte utan han tog upp en handfull mynt ur byxfickan och lade på domarbordet. Mynten undersöktes och befanns bestå av oblandat silver. Domaren skall då ha sagt: ”Du får slå sådana mynt så mycket du vill.” På frågan varför Lång-Kristoffer sänkte silvermynten i sjön skall han ha svarat: ”Det skulle eljest ha blivit träta vid arvets delning.” |
|
Claes Pihlström i Bergslagen i Ord och Bild; Vinternummer 1953-1954, sid 13. och Finnbygden1953 nr 4 sid. 9 |
En av sägnerna vet förtälja hur Kristoffers söner som hämnd för en enligt deras mening orättfärdig dom skulle ha överfallit och slagit ut ena ögat på en domare boende i södra Värmland. Rättsbetjäningen hade snart infunnit sig vid Sundsjögården, men finnarna hade blivit varnade, så att alla hade ”lupit till skogs”, vilket i de ändlösa skogarnas tid innebar att de inte kunde nås av lagens arm. Men dessförinnan hade de, berättar sägnen, samlat ihop vad de ägde av pengar, silverskedar o.d. i en kopparkittel, som de sänkt ner ett stycke ut i Sundsjön. Detta skulle ha skett vid ett ställe, där ”schyggårn”, som skiljer inägorna från skogen går rätt ut i sjön och där den når sjön fortsätter i ”spetsgård” ut i vattnet på tolv famnars avstånd från land. |
|
Jeorj Larsson, Hagfors |
Det var inte bara gruvan som Sundsjöfinnen genom trolldom lyckades skydda för eftervärlden. Var han gömde alla sina många silverpengar som han tillverkade förskinnet fullt i taget har inte heller någon, trots mycket sökande, kunnat avslöja. Så mycket har ändå sipprat ut att han sänkte en kopparkittel full med pengar intill en spetsgård i Sundsjön, ja, det påstås till och med att ett par gubbar varit nära så att bärga skatten att de en torsdagsnatt vid fullmåne haft kitteln uppe över vattenytan och fått skåda all glimmande härlighet, då en av dem inte förmådde tiga som ritualen fordrade och så gick skatten på nytt förlorad i Sundsjöns djup. |
Kommentar: Den ovanligt varma sommaren 1949 med ovanligt lågt vattenstånd i sjön, hittades faktiskt av en slump en bottenlös kopparkittel och en tennkanna, som senare visade sig vara av en typ vanlig i Tyskland under 1500-talet. (A Östman Lång-Kristoffer sid 64-66.
|
Richard Gothe ”Från trolldomstro till kristendom, sid. 73-74. |
Om en av Värmlands mest kända finnar under 1600-talet, den beryktade ”Pitkä Risto”, alias Lång-Christoffer (Havuinen) vid Sundsjön i Värmlands bergslag, berättas vid tingsförhandlingar under 1670-talet, då hans söner strida hårt mot Uddeholms förste patron, Monsieur Carlström, att deras far varit ”en farlig människa, den där genom djäfwulskonst giort en gammal man i Ufwe ofärdig i sitt knä, på det att han ej skulle gå i skogarna och märka hwad ofog Christoffer med skogs- och diurfällande kunde föröfwa, och när Christoffer omsider blef tilltalad härför, helade han visserligen bonden igen, men denne hade likwäl bekommit ett ewärdeligit lyte, så att han fortfarande var krumpen i knäet. Kommentar: Christophers finska släktnamn var Honkainen och inte Havuinen, som tidigare felaktigt antagits) |