"Stug-Lovisa" Lovisa Larsdotter (1829-1905) var enligt kyrkboken utfattig då hon tog över "kloka-gummepraktiken" efter sin mor. Hon blev med tiden väl så berömd, aktad och frukad för sin förmåga som sin mor, Lars-Stina. Hon var moster till min farfar, Karl Låås (1875-1959).
Mer uppgifter finns på ansedlarna i släkttavlan.
Upptecknat av Erika Söder, V:a Löffall Kopparberg.
(Original i Kopparbergs Hembygdsförening)
Trollkunniga Lars-Lovisa
Lars-Lovisa i Gåsborn var trollkäring. Lovisa levde till för 4/5 år sedan. (dog 1905 vid 76 års ålder, min anm) Omkr. 75 år då hon dog. Hon fick förmågan därutav, att hon drack spadet av en visdomsorm som barn. Hon hade konstiga ögon. Dom såg farliga ut, och man kunde inte titta in i dem. Om man ville bli hjälpt av henne, skulle man ta med sig brännvin, som man fick tillbaka sedan hon gjort sina konster. Brännvinet skulle sedan smörjas med eller också skulle man kasta buteljen över vänstra axeln på det ställe, där man fick sjukdomen en kväll efter solnedgången. Hon brukade ta brännvinsbuteljen med sig och gå upp på vinden. Där blev ett rysligt oväsen Ingen vet, vad hon gjorde, men när hon kom ned, visste hon en hel del.
En gubbe var dit, och bad henne taga reda på en ulltjuv. De hade mistat ull vid gården. När Lars-Lovisa kom ned från vinden, talade hon på pricken om, hur hans gård såg ut, och att ullen låg under några bräder i ladugårdssvalen. Det stämde alldeles. Pigan var tjuven.
En annan hade mist sin plånbok, då han var ute och åkte en vinter. Han gick till Lars-Lovisa och bad henne taga reda reda på den. Hon sade sig icke kunna göra något åt saken, så länge det var is på sjön. Han fick lov att vänta, tills det vart öppet vatten. Hon kunde inte göra igen borttappat gods på vintern. Gubben vart ängslig, ty han trodde, att han möjligen kunde ha tappat plånboken på sjön. Den var i alla fall stulen, och när tjuven fick höra, att man vänt sig till Lars-Lovisa, återställde han pengarna i smyg. Så fruktad var hon.
(Gubben Lind) fr. Säfsen
Örebro-Kuriren 12/1 1937
(okänd författare)
Stug-Lovisa från finnskogen
Långt borta från all ära och redlighet ligger i Gåsborns socken en liten by, Yxtjärnshöjden, med ett femtal gårdar, grå, eländiga kåkar, vilka någon gång för länge sedan upptimrats av inflyttade finnar. Här uppe levde ännu på 1900-talets första årtionde en kvinna kallad Stug-Lovisa, vilken i stora delar av Värmland var känd som fjärrskåderska.
Lovisa var en liten kvinna med underliga, nästan vita ögon. Hon var ofta i mina morföräldrars hem, och det är från denna tid jag nedskrivit denna historia, berättar en signatur i en tidning.
Att hon hade ett sjätte sinne och besatt någonting utanför vanliga människors uppfattningsförmåga är ett faktum, som än i denna dag kan intygas av de många, ännu levande, som minns henne.
Till hennes stuga kommo finnskogarnas befolkning för att få råd och hjälp i olika angelägenheter. Än ville de ha reda på kor som kommit bort på betet. Än var det människors sjukdomar, stölder eller något annat besöken gällde. Den besökande måste dock alltid ha en butelj brännvin med, vilket Lovisa i ensamhet tog med upp på vinden.
Vad hon där gjorde med brännvinet vet ingen. När hon kom ner, var det orört, men hon kunde då i minsta detalj utpeka saker och ting. Det hände sig en natt att en av torparna uppe i skogen blev bestulen på potatis. Hustrun gjorde då i denna angelägenhet ett besök hos Lovisa, som i brännvinet visade konturerna av en man, för övrigt en granne. Figuren syntes klart och tydligt. Men när hustrun tvivlade på om hennes man skulle tro på Lovisas förmåga eller ej, fick hon medtaga brännvinet hem, där konturerna hela vägen syntes tills torparen själv förvissat sig om densamma, varefter den försvann.
En dag blev man i mina morföräldrars hem bestulen på en kappsäck med kläder, mat och dylikt, bl. a. två huvuddukar av silke. Lovisa utpekade nu ej enbart tjuven, utan förutsade även att det ena klädet skulle återfås, men först om många år och på annan plats. Omkring fem-sex år senare, då arbetarpersonalen vid Älvsjöhyttans nedläggning överflyttades till Sikfors, blev en annan person bestulen på ett par strumpor. Denne gjorde rannsakning i en koffert, som tillhört den för stölden misstänkte, varvid han fann det för många år sedan stulna silkesklädet.
En annan händelse kan berättas från mina morföräldrars hem. En kvinna i familjen blev svårt sjuk. Läkaren från Grythyttan tillkallades och senare en från Filipstad, men de kunde ingenting göra. En dag kom Lovisa in. Hon satte sig vid sängen. När hon setat en stund sa hon:
- En kväll för en tid sedan var du och sköljde kläder sent en kväll. När du gick hemåt tyckte du att en hund kom efter dig och blev rädd. Sjukdomen kommer sig av skrämseln. Men du blir snart bra.
Kvinnan erinrade sig vid Lovisas ord händelsen och var inom kort återställd.
En annan gång hände sig att en del kläder som upphängts till tork kom bort. Lovisa meddelade att kläderna skulle komma tillbaka en natt inom kort.
- Tjuven vågar ej ha dem, sa hon. Men då ska ni få se vad sotfläckar det finns på dem. Detta slog också in.
En gång ville hon märka en tjuv genom att sätta en knöl eller ett horn i pannan. Märkvärdigt nog fick en person detta märke på en enda natt. Detta märke följde honom genom hela livet, tills han för sju år sedan avled.
Om Lovisas förmåga och varifrån hon fått densamma gå många sägner. Enligt en av dem skulle hon i barndomen smakat på en soppa, som hennes moder kokat och vilkens ingrediens var en vit orm. Efter folktron fick den människa, som först åt spadet eller smakade på köttet av vit orm, som kokats, förmåga att se och kunna mera än andra. Huru därmed förhåller sig, låter jag vara osagt.
Faktum är att Lovisa åtnjöt stort förtroende och popularitet, och hennes rykte sträckte sig för varje år allt längre. Till hennes stuga i Yxtjärnshöjden sökte sig såväl herrskap från Karlstad och Filipstad, som bönder från finnskogarna, vilka kommo för sina giktbrutna ryggar. Hon tog sällan betalt för sin hjälp. Ville man ge henne något, tog hon emot det, men själv begärde hon intet. Hon hade kunnat bli stormrik, om hon velat, men hon hjälpte ej för pengar.
Befolkningen tjänade så mycket mer. De ansågo henne för sin goda genius. Mången önskar än i dag att hon skulle leva. Nu är hon död, sedan mer än 30 år och begraven på Gåsborns kyrkogård.
Sagesman: Helge Andersson i Lilla Tomsjön
Nedtecknat av
Första gången han ( Helge Anderssons farfar, min anm) uppsökte gumman i Yxtjärn, så var det för att få bot för sina bölder, som täckte hela ryggen. Hon bad honom skaffa fram ett kvarter brännvin. Därefter tog hon en fläsksvål och doppade i brännvinet, för att sedan flera gånger ”sula” med den över ryggen. Det uprepades flera gånger och sedan fick han dricka ur det blod- och varblandade brännvinet och till slut skulle fläsksvålen grävas ned utan någon beröring.
På hemvägen började det redan släppa efter och på natten låg farfar på ryggen för första gången på flera år.
”Etter dä hadd han int så myck som e kvischel i hel sitt liv å han va 97 år när han dödd”.
När farfar bodde vid Kortfallet och dottern Hanna var liten, så var han tvungen att söka hjälp för henne. Han blev tvungen att gå till kärringen i Yxtjärnshöjden igen. När han kom dit så visste hon precis varför han kommit dit och hur det såg ut där han bodde. Hon sade till honom att han skulle plocka en sten från hustaket och en från smedjetaket. Han skulle lägga stenarna i varsitt kärl, hetta upp dem tills de glödde och sedan hälla vatten på dem. Barnet skulle placeras i en så och sedan skulle vattnet från den sten som fräste mest hällas över henne. Det var stenen från smedjetaket som fräste mest, men han fick absolut inte titta åt det ställe där stenen var tagen. Det var det värst av allt eftersom smedjetaket syntes genom fönstret. Han löste det genom att hänga upp ett lakan för fönstret. Behandlingen skulle upprepas tre gånger och sedan skulle vattnet hällas ut i hålet efter en ”pinnstör” som stått ute hela året. Sedan sattes stören försiktigt tillbaka så att inget vatten kom upp till ytan. Behandlingen lyckades och dottern Hanna sov sedan ordentligt om nätterna och levde till hon blev nästan 90 år.