"Lars-Stina", Stina Larsdotter (1791-1872) var ansedd "klok gumma", välkänd i större delen av Bergslagens finnmarker från norska gränsen i Värmland i väster till Grangärde i öster. Hon var mormors mor till min farfar, Karl Låås (1875-1959). Efter hennes död togs "praktiken" över av dottern Lovisa, "Stug-Lovisa".

Mer uppgifter finns på ansedlarna i släkttavlan.

Yxtjärnskärringen; En finngumma som botade sjuka genom trolldom

Värmlänningen 1932, nr 19 s.5 (Värmlänningar av A.K)

I norra delen av Gåsborns socken, nära gränsen till Dalarna, ligger det gamla finntorpet Yxtjärn, som varit odlat sedan början av 1600-talet. Omkring mitten av förra seklet (=1800-talet, min anm.) bodde där en kvinna kallad Lars-Stina, som för sin förmåga att se förborgade ting och att ordinera bot för sjuka var vida berömd i hela Värmland. Ja, ända från norska gränsen kom folk och sökte henne. Hon spådde i brännvin, men lät inte sina besökare se dess hemligheter. Sin "spiritus" hade hon på vinden, där det alltid uppstod ett förfärligt dunder och oväsen, när hon gick dit upp för att utforska det fördolda. Att hon ibland lyckades spå rätt, förstodo grannarna därav att de ej sällan sågo samma personer komma tillbaka flera gånger. Och onekligen berättas åtskilliga historier om hennes siar- och botarförmåga, som äro nog så märkliga. När Lars-Stina begrovs, höll dåvarande komministern Gyllander som vanligt "personalier" vid graven. Han utgick från berättelsen om spåkvinnan i Endor och varnade kraftigt mot vidskepelsen.

Som barn hörde jag av Nils Magnusson i Mossen på Ekhöjden (i Bosjötrakten) följande historia berättas om hur en trollkunnig kvinna i Yxtjärn, Gåsborns socken, botade en sjuk – Karl Magnusson, broder till Nils Magnusson. Berättarens tro på trolldom var inte stor, men berättelsen visar tidens och ortens "trollska" inställning. Karl Magnussa var såsom torpare under Bosjön och boende i Koltorp granne till sin broder Nils. Båda vila för länge sedan i mullen på Filipstads kyrkogård. Någon sten utvisar ej platsen. Må denna berättelse erinra om personerna och deras gärning för dem som händelsevis kände dem och ännu leva. Så här berättade Nils Magnussa.

Bror min, Karl Magnussa i Koltorp var mycket sjuk. Läkare hade rådfrågats och ordinerats medicin åt den sjuke, men medicinen åstadkom ingen bättring. Vi hade nog hört talas om gumman i Yxtjärn, och att hon kunde bota nästan alla sjukdomar, men vägen till henne var lång och besvärlig. Ett bud, som vi sänt gumman för att skaffa bot åt den sjuke, hade kommit hem med lika oduglig medicin som den läkaren skrivit ut. Trots detta beslöto vi att fråga henne till råds ännu en gång. Jag fick uppdraget att leta mig fram till hennes bostad längs de gångstigar, som ledde från Ekhöjden till Yxtjärn.

En söndagsmorgon tog jag på mig mina bästa kläder och begav mig iväg. Kommen i närheten av gummans bostad, gick jag fram till en stuga för att få exakt reda på var denna låg. En person som stod på förstubron tillfrågades – han slog igen dörren mitt för näsan på mig. Det blev svaret. Efter ytterligare en stunds vandring mötte jag en karl, som jag sporde om vägen till gumman. Denne varnade mig för att ha några affärer med henne, ty sade han, hon är släkt med f-n. Då han emellertid fick höra att jag var ute för att söka bot åt en sjuk, upplyste han mig om vägen dit.

Efter denna beskrivning kom jag så småningom fram till gummans stuga. På gården gick en kolsvart höna. Det var allt liv som var synligt. Köksdörren stod emellertid uppe på en glänt, varför jag klev in där, men någon människa fanns inte i köket. Jag gick då ut och satte mig på backen. Där kom jag att tänka på att gumman kanske fanns i ladugården. Väl inkommen i ladugårdsskjulet mötte jag henne. "God dag" sa hon, innan jag hann hälsa. "Du kommer för att få bot åt bror din. Det är allt i grevens tid, ty jag hör redan kyrkklockorna ringa. Budet, som ni skickade mig förut, det var allt en slarver det. Han sig full och gick av vägen för sina behovs skull, utan att först ställa från sig medicinen. Det var orsaken till att medicinen ej hjälpte."

Jag svarade: "Kan ni göra något för att hjälpa bror min, så lär vara snäll och göra det."

Gumman sade nu, att vi skulle gå in, så fingo vi se, om något kunde uträttas.

Jag undfägnades med kaffe och blev bjuden att ligga i stugan över natten. Sedan jag ätit av min medhavda matsäck, lade jag mig på en sittsoffa i köket. Gumman hade sin liggplats i kammaren. Någon sömn kunde det inte bli tal om, ty så fort det mörknade började ett förskräckligt oväsen uppe på vinden. Det smattrade och brakade. En gång gick jag upp i vindstrappan och tittade mig omkring, men intet syntes. Natten förblev sömnlös för mig.

På morgonen frågade mig gumman, hur jag sovit. Jag svarade, att jag sovit tämligen bra. – Nu var tiden inne för att gumman skulle göra i ordning medicin åt den sjuke. Hon frågade mig därför, om jag hade något brännvin. Sedan hon fått det halvstop brännvin jag medförde, gick hon upp på vinden. Där muttrade hon och läste samt hällde ur olika flaskor. Slutligen kom hon ner med en hel literbutelj, fylld med en vattenklar vätska. "Ge den sjuke av detta," sa hon, "men kom ihåg att ställa buteljen från dig, om du behöver gå av vägen. Jag lovade det, tackade för nattlogiet och begav mig iväg hemåt.

När jag kom hem var det synnerligen dåligt med Karl Magnussa. Han hade inte ätit något på flera dagar och hans mun var krampaktigt tillsluten. För att få i honom gummans medicin, nödgades vi bryta upp hans mun. Så snart han emellertid fått några skedar medicin i sig, föll han i en djup och lugn sömn. När han dagen därpå vaknade upp, var han frisk. Om det var gummans medicin, som åstadkom detta, eller om han blev bra ändå, inte vet jag.

Om gumman i Yxtjärn har jag av andra personer hört, att när hon var död och auktionen skulle hållas på hennes kvarlåtenskap, var det ingen som vågade ropa in hennes kläder, ty förste inroparen märkte till sin fasa, att prassel och oväsen hördes från paltorna. Med korna var det ändå värre. När de efter inropet skulle ledas bort, spelades valser som det tycktes från deras horn. Auktionen fick därför avbrytas, och prästen tillkallades enligt berättelsen. Denne blev så övertygad om övernaturliga krafters spel, att han läste böner över kvarlåtenskapen. Efter detta skulle trolltyget ha upphört. Sägnen ger även en naturlig förklaring av mystiken kring auktionen. På senare tid hade gumman skaffat sig en dräng, som var buktalare, och denne var med på auktionen och tyckte, att det var roligt att driva gäck med auktionsmenigheten. Han hade tydligen väl spelat sin roll.

Nils och Karl Magnusson voro jämnåriga med Farao och Per Annersa, om vilka det förut berättats i denna tidnings spalter. Nils Magnussa var till yrket slaktare, skomakare, urmakare, förtenare och djurläkare m.m. med ett ord en tusenkonstnär. Hans begåvning torde ha varit betydligt över medelmåttans. Många fler historier fr. flydda tider än den nu anförda från denne mans mun och alla ha det gemensamt, att de ha en verklig bakgrund.　

Slugkäringa i Yxtjärn

Upptecknat av R-E Eriksson, Tyfors 1923

(Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala)

Gustav Lundberg berättar, att hans son August blev utsatt för ful- eller fastevärk när han var pojke. August var då så pass växt, att han var med och hjälpte till att tjöra in milor. En kväll när han for hem med hästen så slant han ner i en bäck som han måste över och blev även han väldigt rädd. Straxt efteråt fick han värk i den ena fotleden, å värken gav sig ej hur de än ordnade å gjorde på alla tänkbara sätt. Det fortgick på detta sätt i flera veckor, men så blev Lundberg underrättad om att han skulle gå sjelv eller sända någon till "slug käringa" i Yxkärn, för att hon kunde bota och ta bort fastenvärk. Yxkärn ligger i Gåsborns socken i Värmland och gränsar mot Säfsnäs på sydvestra hållet. Gumman hett Stina, men allmänt sades "slug käringa" i Yxkärn. Till henne sände Lundberg en av sina döttrar och ett kvarter bränvin måste hon ha med sig, för det skulle Stina ha i vilket hon medelst sina hemliga konster kunde se hur sjukdomen eller värken åstadkommits. Stina ordnade till med vatten i en butelj som budet fick med sig hem och sade: Med detta vatten skall ni tvätta pojkens fot, å sedan hälla vattnet som är kvar tillbaka i buteljen samt gå med den till bäcken och även till samma plats där pojken slant ner, ty där fick han värken när han ramlade i och blev rädd. Buteljen med vattnet skall den som går till bäcken kasta i vattnet och säga: "Tag det här å värk i, å låt pojken vara". Men när detta är gjort skall ni gå direkt hem å inte får ni titta Er tillbaka en enda gång. Käringen sade också, att så många veckor som värken varit innan de sökte bot, lika lång tid går det om innan den upphör. De gjorde enligt den sluga Yxkärnskäringens ordination och det slog verkligen in. Efter den sagda tiden upphörde det onda och pojken förbättrades så småningom undan för undan och blev bra, sade Gustav Lundberg.

Om Fulvärk inhugget i träd: Gustav Lundberg berättar vidare, att en granne till honom Jakob Ek som var skogshuggare råkade ut och fastnade för sådant otyg. En sommar fick Ek lika som små bölder på båda händerna och dessa gick sönder å så blev det sår, ur vilka det utrann var. Ek försökte med alla till buds stående läkemedel, men ingenting hjälpte så han kunde inte reda sig eller uträtta någonting. Men till sist tog han ett kvarter bränvin i fickan och knallade iväg till Stina i Yxkärn. Hon tog bränvinet å i ensamhet med sig sjelv hade hon sitt hemlighetsfulla mixter med det. Men så gick hon helt resolut fram till Ek och frågade honom om han kunde påminna sig ha huggit ner något egendomligt krokigt träd som lutade och så a. s. hängde ut över en bäck å om han gav märke till och såg något gammalt yxhugg i detsamma. Ek kom väl ihåg att han huggit ner ett sådant träd och även platsen där trädet stod. Där har du fått ditt onda ifrån sade Stina, å yxhuggen du såg visade att ful- eller fastenvärk huggits in i trädet. Men träffar du på flera sådana gamla träd med gamla yxhugg i, så skall jag lära dig, att först skall du spotta 3 ggr i det gamla yxhugget sedan kan du gott hugga ner trädet, å jag ansvarar för att du får aldrig ont eller lida men av det som huggits in. Ty just i sådana träd har någon huggit in ful- eller fastenvärk sade Stina. Jakob Ek fick också vatten i en butelj som han tvättade händerna med och efter en tid var han bra och arbetsduglig igen.