Kvinnorna från Yxtjärn

Torgny Låås

Det här är berättelsen om några kvinnor som genom tät sammanhållning förmådde trotsa fattigdom och elände och det ena hårda slaget efter det andra och inte bara lyckades överleva själva utan dessutom föda och uppfostra flera barn. Om inte dessa kvinnor varit av så segt virke skulle förmodligen många av oss sentida ättlingar inte ha funnits i dag!

Att sedan ett par av dem genom sina speciella förmågor nådde ryktbarhet långt utanför sockengränsen gör inte historien mindre intressant.

Kvinnorna var min farmors mor, Lovisa Abrahamsdotter Perlström (1848-1933), hennes mor, Anna Stina Larsdotter (1822-1867), hennes mostrar Lovisa (Stug-Lovisa 1829-1905) och Johanna (1829-1915) Larsdotter samt hennes mormor Stina (Lars-Stina) Larsdotter (1791-1872). En annan tuff kvinna, författaren Dan Anderssons farmor, Anna Stina Knas, förekommer också i berättelsen.

Lars-Stina

Låt oss börja med Stina som alltså föddes 1791 som dotter till gruvdrängen Lars Andersson i Gåsborn och hans hustru Stina. Hon gifte sig med Lars Larsson från den lilla byn Lövåsen och de bosatte sig i den närbelägna byn Yxtjärn. Också den en mycket liten finnmarksby med 5-10 hushåll. Omgiven av idel ”Lars-ar” var det inte konstigt att Stina i folkmun fick heta Lars-Stina.

Uppenbarligen skötte sig Stina och Lars bra och fick ett visst anseende och status – åtminstone fick Lars Larsson förtroendet att hålla lokal för folkskolan när det var dags för Yxtjärn. Vid den tiden, runt mitten av 1800-talet, fanns nämligen anställd skollärare, även tjänstebostad för denne tror jag, men ännu inget skolhus i Gåsborns kommun. Folkskoleverksamheten sköttes i stället ambulerande; ett par månaders skolverksamhet i ena byn, skolavslutning och sedan vidare till nästa by. Skollokal fick någon betrodd bybo tillhandahålla. Detta kan man läsa i den dagbok som Gåsborns andre folkskollärare Jan-Olof Hedberg skrivit och som finns bevarad och även tryckt. Hedberg var en mycket aktiv och ansvarsmedveten person, strängt religiös och mycket aktiv inom nykterhetsrörelsen. Ett av hans största problem på det personliga planet verkar ha varit hans hustrus, jämfört med makens, svala religiösa tro. Ett annat verkar Lars-Stinas verksamhet ha varit. Skolläraren och nykterhetsmannen Jan Olof Hedberg skriver i sin dagbok 1853, 17 november: "Samtal och varning till en klok gumma. Måtte Herrens ord verka, så att hon öfvergifver sitt syndiga väsende och sin klokskap, som drager så många, många människor långa vägar."

Tre år senare har han åter varit på omvändarstråt; 1856, 13 mars: "Samtal och varning med och till den kloka qvinnan vid Yxtjärn. Herre förbarma dig öfver sådant elände." Hedberg tyckte det var beklämmande med sådan vidskepelse och talade alltså gång på gång förmaningens ord till henne.

Lars-Stina var alltså, trots överhetens varningar, en mycket framgångsrik ”klok gumma”, trollkvinna eller trollpacka. Vid den tiden var det nämligen knappast någon som inte trodde på ”trolldomen”, däremot ansågs den vara ett djävulens verk och fördömdes kraftigt av prästerskapet (med stöd av Bibeln, som inte heller ifrågasätter företeelsen).

Lars-Stina verkar ha varit känd över större delen av den mellansvenska finnmarken och även utanför med ”patienter” ända från Norge. Även i de östra delarna av finnmarken har hon tydligen varit känd. I sina memoarer skriver Adolf Andersson (författaren/poeten Dan Anderssons far) om sin mor, Anna Stina Knas, som vid ett tillfälle blev ombedd av grannar att ta sig till ”kloka gumman i Yxtjärn” för hjälp åt en granne som fått ont i en hand. Efter att han haft våldsamma smärtor en hel natt gick hans anhöriga på morgonen och bad Anna Knas att ta sig till Yxtjärn för hjälp. Efter mycken samvetsvånda ger hon sig iväg. Anna var ju också strängt religiös och hela det religiösa etablissemanget fördömde ju kraftigt allt samröre med verksamhet av Lars-Stinas typ. Att sedan till fots (någon annan möjlighet fanns ju inte) ta sig från Bränntjärn i Grangärdes finnmark där hon bodde till Yxtjärn i Gåsborns finnmarker är en imponerande bedrift i sig. Fågelvägen är sträckan ca 32 km och någon väg fanns ju inte – inte ens i dag finns någon naturlig väg i den sträckningen. Hon måste ha sick-sackat sig fram på de gångstigar som säkert fanns mellan gårdar och byar längs vägen. Den verkliga sträckan måste ha uppgått till över 4 mil i bitvis hård och oländig terräng med såväl berg som myrmarker. – Lidingöloppet –blaha blaha!

Adolf beskriver också hur hon berättat att hon efter vägen blir varnad för samröre med ”trollpackan” i Yxtjärn och uppmanad att vända om. Men hon hade ju lovat….

Dagen efter skulle hon ju sedan hem samma väg!

Hur det gick med handen förtäljer inte Adolf, men tron på Lars-Stinas förmåga måste ändå ha funnits kvar för Anna Knas sökte hjälp minst en gång till i Yxtjärn (för makens räkning).

En annan berättelse gäller en man från Bosjön nordväst om Filipstad som hade en bror som låg svårt sjuk och läkarna kunde inte bota honom. Han berättar att han beslöt att gå den långa vägen till Yxtjärn för att försöka finna bot för brodern.

"Jag hade svårigheter att finna vägen eftersom folk inte ville tala om var trollpackan bodde. Till slut fick jag i alla fall reda på i vilken stuga hon bodde, efter att ha varnats för allt samröre med henne då hon ansågs släkt med fan.

När jag kom fram till torpet verkade det övergivet, endast en svart höna gick på gården. Köksdörren stod dock på glänt så jag gick in, men där var tomt. På vägen till ladugården mötte jag gumman. Innan jag hann hälsa sade hon: "Du kommer för att få bot åt bror din. Det är allt i grevens tid, jag hör redan kyrkklockorna ringa". Jag frågade om någon hjälp fanns att få för min bror. Hon svarade inte, men bad mig ligga kvar över natten. Det blev en sömnlös natt, för så fort det mörknat började det smälla och braka på vinden och det fortsatte hela natten.

På morgonen begärde gumman att få av mitt medhavda brännvin, som hon tog upp på vinden. Jag hörde hur hon hällde i olika kärl och mumlade hela tiden.

Hon kom sedan ner med en butelj med en klar vätska i som hon sade att den sjuke skulle dricka.

När jag kom hem fick vi bryta upp munnen på bror min för att få i honom vätskan. Han var mycket sjuk och hade inte ätit på flera dagar. När han fått i sig vätskan somnade han genast och vaknade inte förrän nästa morgon då han steg upp fullt frisk."

"Lars-Stina" kallades också för "slugkärringa i Yxtjärn" och enligt sagesmän från Säfsen så var hennes specialitet att ta bort "fastevärk" eller "fulvärk". Det var sådan värk som orsakats av annan trolldom, t ex om man högg ned ett träd som någon annan satt "fastevärk" i.

Enligt Viktor Gustafsson i Vattrangi så fanns det i hans barndom en trolltall med uthuggna ansikten på vid vägen mellan Yxtjärn och Hedtjärn. Lars-Stinas son sades ha huggit in dem och ingen vågade hugga ned tallen.

När Lars-Stina begravdes 1872 höll prästen Gyllander i Gåsborn en predikan där han utgick från Bibelns berättelse om spåkvinnan i Endor och varnade kraftigt församlingen för all vidskepelse.

Lars-Stina och Lars får sju barn, bland dem döttrarna Anna Stina, född 1822 och tvillingdöttrarna Johanna och Lovisa födda 1829.

Alla tre får ge sig ut och tjäna piga när de har åldern inne och alla tre råkar bli gravida och föda ”oäkta” barn.

Lars-Stinas döttrar: Tvillingsystrarna Johanna och Lovisa och storasyster Anna

Låt oss först översiktligt se hur tvillingsystrarnas liv gestaltade sig innan bådas öden så småningom knyts samman med den 7 år äldre systern Annas.

Johanna får vid 33 års ålder efter ett antal pigtjänster hos olika torpare runtom i grannbyarna dottern Amanda 1862 med okänd fader. Olyckligtvis dör Amanda innan hon ens hunnit fylla två år. I kyrkoboken har prästen noterat ”okänd” om dödsorsaken. Denna tragiska händelse får sedan i kyrkoböckerna förfölja Johanna hela hennes liv. Präst efter präst i husförhörslängd efter husförhörslängd upprepar sentensen ”haft ett o ä barn, dödt”. Strax efter Amandas död flyttar Johanna till prästgården – det står inte i vilken position, dvs ordet ”piga” nämns inte. Jag vill gärna tro att prästfamiljen tog sig an henne i hennes svåra belägenhet som en barmhärtighetsgärning. Efter ett år i prästgården fortsätter den vanliga räckan av pigtjänster med ny husbonde mest varje år.

Här lämnar vi Johanna tills vidare.

Lovisa,Johannas tvillingsyster har en liknande levnadshistoria fram till att hon 1865 blir gravid. Hon väljer då att flytta hem till modern, kloka gumman Lars-Stina som några månader tidigare blivit änka. Strax efter nyår 1866 föder Lovisa sonen August. Den nyblivna modern och förstföderskan Lovisa är alltså hela 37 år gammal. Mormor Lars-Stina är nu änka, men trots sina 75 år fortfarande fullt aktiv som ”klok gumma”. Hon bor fortfarande kvar i Yxtjärn, men ”inhyses”, dvs hon äger ingen egen bostad.

I Husförhörslängden skriver prästen om ”Lars Larssons Inhyses Enka, Stina Larsdotter”: ”öfvar bedrägeri och vidskepelse”. För dottern Lovisa på raden under finns också en kommentar, ett enda ord: ”utfattig”. Lovisa bor sedan kvar i Yxtjärn resten av sitt liv, men vi återkommer till det.

Så till sist den äldre systern, Anna Stina. Hon fick också börja pigkarriären som 18-åring. Sin första pigtjänst fick hon hos den 6 år äldre brodern Nils Johan, därefter följer olika husbönder på rad. År 1845, vid 23 års ålder, föder hon också ”oäkta” barn; tvillingpojkar, en dödfödd och en som får namnet Olof. Liksom kusinen Amanda dör även Olof i späd ålder – han hinner inte ens fylla året. Uppgift om dödsorsak saknas även här. Tre år senare, 1848, blir Anna gravid igen och flyttar då hem till föräldrarna i Yxtjärn där hon den 7 september 1848 får sitt tredje ”o ä” barn, en dotter som får heta Lovisa liksom sin faster.

Fem år senare, 29 oktober 1853, gifter hon sig med drängen Abraham Jansson Perlström och de bosätter sig i torpet Asien i Yxtjärn. Anna och Abraham får fem barn i tämligen rask följd varav de två tidigast födda, Augusta och Johan, inte blir mer än 2 dagar respektive 1 år och 9 månader. När sonen Johan dör (7 sep 1857) har alltså Anna fött fem barn, varav fyra dött. Hur orkade hon gå vidare? Förmodligen kombinationen av ansvarskänsla och kärlek till det enda överlevande barnet, den nu 9-åriga Lovisa.

Lovisa får Abrahams namn, Lovisa Abrahamsdotter Perlström, men var knappast Abrahams biologiska dotter. I födelseboken har prästen för Lovisa inte angett något namn på fadern, men väl hans ålder, 30 år och Abraham var då bara 26. En granskning av 30-åriga män i Annas närhet runt årsskiftet 1847-1848, när Lovisa måste ha blivit avlad, ger bara en ”träff”, torparen Anders Jansson i Skäfthöjden; hennes husbonde vid den tiden.

Livet i Asien kan inte ha varit lätt. Den lilla stugan låg i en liten oländig skogsbacke invid en myr. I våra dagar finns inte spår av varken hus eller minsta lilla plana odlingsbara plätt i området och enligt kyrkoböckerna försörjer sig Abraham som Dagkarl. Han var alltså inte ens torpare, utan beroende av tillfälliga dagsverken hos torparna i de närbelägna byarna, främst Lövåsen och Yxtjärn, för sin och sin familjs försörjning. Eventuellt kunde han kanske också få ett och annat dagsverke i Fagerbergsgruvan, som också låg i närheten.

År 1866, då hon är 44 år blir Anna gravid igen. Om det beror på åldern eller andra orsaker må vara osagt, men hon klarar inte förlossningen utan dör i barnsäng, 28 februari 1867. Jag har inte sett någon uppgift om vad som hände med barnet, så antagligen dog det också.

Abraham är nu sjuklig i tuberkulos, vilket naturligtvis ytterligare försvårar deras redan tidigare besvärliga situation. Det är tveksamt hur mycket han egentligen kunnat bidra till försörjningen sista tiden, för han är allvarligt sjuk i TBC och litet över ett år efter hustruns död, dör också han, 26 juni 1868.

Den nu 19-åriga Lovisa blir alltså ensam med sina tre överlevande (halv?)syskon, 4, 7 och 10 år gamla, i den lilla ensliga stugan mitt i skogen. Hur skulle de överleva?

Det är nu det visar sig att blod är tjockare än vatten och moster Johanna kommer till undsättning. Moster Johanna, tvillingsystern med alla pigtjänsterna och ”oäkta” dottern Amanda, som dog. Hon lämnar den pigtjänst hon har vid tillfället och flyttar in i Asien för att ta hand om syster Annas och svåger Abrahams tre föräldralösa barn, så att Lovisa senare samma höst kan ta pigtjänst i Lövåsen – den lilla byn i närheten.

(Samma dag som Lovisa påbörjar sin pigtjänst i Lövåsen hos Anders Sigfrid Persson Lås får Anders också en ny dräng, brorsonen, Per Persson Lås. De blir snart ett par, gifter sig och börjar avla barn, bl a min farfar, Karl, men det är en annan historia.)

Johanna och de tre föräldralösa barnen bodde i tre år i Asien; Johanna ”ofärdig” och ”underhålles” enligt husförhörslängden. Uppenbarligen fanns det någon sorts ”socialhjälp” eller fattigvård som såg till att den märkliga familjen i den lilla ensliga stugan på skogen inte svalt ihjäl.

Återföreningen i Yxtjärn och hur Lovisa blir ”Stug-Lovisa”

I november 1871 lämnar Johanna Asien och flyttar med de tre systerbarnen, nu 6, 10 och 16 år gamla, till modern, änkan och ”slugkärringa” Lars-Stina och tvillingsystern Lovisa och hennes son August, nu 5 år. De två medelålders kvinnorna ska nu tillsammans med den 80-åriga modern försörja sig själva och fyra minderåriga barn. Hur det var möjligt är svårt att förstå, kanske kunde Lars-Stinas kloka gum-aktiviteter bidra, i den mån hon fortfarande orkade vara aktiv. Även om hon inte lär ha tagit betalt för sina tjänster kan man förmoda att hon ändå kunde få en och annan ”naturaförmån”.

På sommaren 1872 dör Lars-Stina och nu är de två inhyses tvillingsystrarna ensamma med de fyra barnen i den lilla backstugan i Yxtjärn.

På något mirakulöst vis klarar kvinnorna av det hela och alla barnen överlever och växer upp för att små småningom lämna hemmet och bilda egna familjer.

Kanske för att kunna bidra till försörjningen, kanske av andra orsaker, tog nu tvillingsyster Lovisa över ”kloka gumme-verksamheten” efter moder Lars-Stinas död. Under namnet ”Stug-Lovisa” blev hon så småningom lika berömd som sin mor.

"Stug-Lovisa" övertog alltså "praktiken" i Yxtjärn efter sin mor, Lars-Stina, trots prästen Gyllanders kraftiga varningar för all vidskepelse vid moderns begravning.

Det sägs om Stug-Lovisa att hon hade skrämmande och underliga, nästan vita, ögon och att hon hade fått sin kraft genom att hon som barn hade druckit spadet från ett avkok på en vit orm. Mera troligt är väl att hon lärt sig av sin mor.

Precis som sin mor använde hon brännvin som hon tog upp på vinden där det tidigare omtalade oväsendet fortsatte varje natt.

Det verkar som om hon var mera fjärrskådare än sin mor. I varje fall relateras flera fall där hon skaffade tillbaka stöldgods eller talade om var borttappade saker fanns.

Hon sades inte kunna göra igen borttappat gods på vintern. Man fick vänta tills det var öppet vatten.

Färgstarka skildringar av hur Stug-Lovisa botade ryggbölder och sömnstörning finns i Finnmarken Förr och Nu 1989:1 sid 23-24 och 2008:1 sid 6-7 (L-O Herou)

Efter att moder Lars-Stinas dött 1872 och barnen lämnat hemmet, lever de två tvillingsystrarna de sista decennierna av sina liv tillsammans. Lovisa dör 1905 och Johanna 1915.

Verksamheten i Yxtjärn upphörde i och med Lovisas död. Varken mor eller dotter tog något betalt för sina tjänster annat än det kvarter brännvin som de krävde för att kunna utföra sin gärning.

Läkare och präster kämpade naturligtvis emot denna form av folklig läkekonst som många gör än i dag mot den s k naturmedicinen.

Syftet med den form av magi som utövades i Yxtjärn tycks ha varit att hjälpa i långt högre grad än skada och med tanke på läkarkonstens status vid den tiden, i den mån den över huvud taget var tillgänglig, fyllde trollgummorna säkert sin funktion.

Epilog

År 1909, 38 år efter att Johanna lämnat det lilla torpet Asien med syster Annas barn, flyttar Jan Olof och Anna Lönn dit med sina 6 barn. De bor där i 6 år och blir de sist boende på stället, tills de 1915 flyttar till arrendetorpet Stenberget i Nyhammar i Grangärde socken. (Samma hus som Nybo-Kalle – ”klok gubbe” och Dan Anderssons förebild till trollkarlen Karigo – bott i ca ett decennium tidigare.)

Ingen kunde då ana att de två släkterna några decennier senare skulle länkas samman, genom att två av Jan Olofs och Annas döttrar, min mor och en av hennes systrar, gifter sig med var sin av Lovisas sonsöner.

Stugan ska senare ha blivit flyttad till Yxtjärnshöjden och där tjänstgjort som lillstuga.

Man kan spekulera över varför aldrig någon av tvillingsystrarna Johanna och Lovisa blev gift. De är också båda anmärkningsvärt gamla när de får sina o ä barn; Lovisa är 37 och Johanna 33. Prästen säger om Johanna att hon är ”ofärdig”. Kanske har hon något lyte som gör henne mindre attraktiv. Och kanske Lovisas ockulta färdigheter gör sig påminda redan tidigt och på något sätt verkade skrämmande på motsatta könet.

Källor

Förutom kyrkoböcker från Gåsborns socken har material hämtats från nedanstående källor:

Stort tack till Lars-Olof Herou för hjälp med bakgrundsmaterial om Lars-Stina och Stug-Lovisa.

Tillbaka